KJÆRRING, RØK OG TRALL
Hanna Fauske
5 June - 2 August

PICTURES FROM THE EXHIBITION (ArtScene Trondheim)

text by Markus Lantto, 2015 (not available in English)

Jävla fan. Helvete. Banneorden hänger i luften. Men de är utan spets eller skärpa. De är inte övertygande. Vi bara kastar dem runt oss. Vi sjunker ner. Ner i kroppen. Ner i lungorna, ner på golvet. Vi kommer aldrig mer att få orgasmer. Inga fler inre explosioner. Men vi ska leva ändå, och kanske rent av trivas med det. Ungefär som man kan trivas med hopplösa grå potteplanter. Vi ger dem vatten. De ger oss oxygen tillbaka, om också i frustrerande små mängder. Vi ger oss vatten. Vatten och luft med eller utan filter, det spelar ingen roll. Och snart ligger vi oåtkomliga under flygvapnets radar. De raka militärernas raka rader av mässingsknappar, samhällets rader av blå pärmar. Prästerskapets vida krås runt sina halsar. Under dem alla flyger vi. Eller flyter trögt. Skapar våra egna hierarkier och är inte nödvändigtvis olyckliga. Kanske för att vi fortfarande har någon att hålla i handen eller trampa i ansiktet. Lustarna och behoven ser annorlunda ut nu när vi har blivit våra egna sjukdomar. Generationerna hamnar i turordning i kista och mull men våra blonderade hår och lackerade naglar fortsätter växa länge efter att folk gått hem och bytt om till vardagskläderna och slagit på teven.
Fans jävla skitfitta. Och aldrig blomstermotiv eller sukkerspinn; det närmaste vi kommer är isåfall mugg och diabetes. Där vi bor skulle genom årmiljonerna kunna uppstå en fågelart där hannarna tävlar om honorna med att visa upp den bästa kamouflagedräkten. Den som aldrig blir upptäckt vinner. De som faktiskt finner varandra och för generna vidare är de som bara kom på andra plats. Men det kommer att ta lång tid innan det sker, det här är trots allt en människoskapt värld.

Vi läser långsamma noveller högt för varandra. Den här f.eks. Den som handlar om ett utbränt, flatstampat ökenlandskap med en het amerikansk asfalterad landsväg täckt av överkörda ormar. En förståndshandikappad koffert kommer gnisslande fram i korta, trötta framstöt. Den mumlar för sig själv om att allt är Nixons fel. Att den snart är hemma. Att en kusin på morssidan en gång gned sig mot en Cadillac. Inte vällustigt, kanske, men med någon form av inre rus. Och nästa dag fann bilägaren repor i lacken och något slags slim. Kofferten vill helst bara gapa upp och låta sig fyllas med mening. Den är som sagt förståndshandikappad.
Vi försöker inte förstå novellens budskap, jag vet inte vad vi egentligen försöker.
Och vi fortsätter att sminka oss och göra oss fina fast vi vet att det inte hjälper. Naglarna kommer färdiglackerade.

På höravstånd, om vinden ligger på från rätt håll, är Makten förtvivlad. Vi utövar det största och mest ointagliga motstånd en Makt någonsin kan ställas inför genom att vägra resa oss och göra revolution. Vi sitter kvar och gör evolution.

______________________________________________________________

Hanna Fauske er en nyetablert kunstner som er utdannet ved Kunstakademiet i Trondheim. Fauske sine arbeider består primært av video, hvor hun jobber med iscenesettelse av ulike situasjoner og karakterer.

”I arbeidene undersøker jeg menneskets forhold til hverdagslige hendelser puttet inn i en privat situasjon. Man blir trukket nært inntil karakterens intime omgivelser og får et kort innblikk i en hendelse. Hver scene har et snevert innhold, hvor det narrative blir uklart. Med et touch av noe absurd kan denne mangelen av informasjon føre til en uro, hvor man kanskje vil lete etter en forklaring på hendelsen.
-Hvem er disse karakterene og hvorfor ter de seg på dette viset?.”

Utstillingen består av en serie videoer i installasjonen KJÆRRING, RØK OG TRALL. I disse videoene møter vi et knippe eldre damer som er fanget i sin vante hverdag. Vi får et kort innblikk i sekvenser fra deres liv, som blant annet består av kvinnesang, terteskjell, kjoler og sigaretter.